Kyliga Paris

Idag vaknade jag upp till ett kylslaget Paris på 3 grader som inväntar än mer regn att långsamt piska upp Seines vatten med och låta svämma över dess bredder och kajer. Så det blir till att dra tjockkoftan över huvudet, ta på sig sin eviga yllekappa med halsduk och ge sig iväg för långfrukost nu där inomhusaktiviteter förhoppningsvis kan planeras. Att Paris i maj skulle vara så kallt hade jag inte riktigt tänkt mig. 

Kärlek när den är som bäst

Undra vad som hände sedan? Vart tog den vägen? Finns den kvar? Den där kärleken? Den som bron är fylld av?

Notre Dame så klart

Det blåser isiga vindar över Paris idag och temperaturen är alldeles för låg för att man ska kunna strosa omkring ute alltför länge. Ett tu tre kommer det en störtskur och sedan tittar solen åter fram en liten stund. Jag fryser. Tänder ljus i kyrkan, dras mot doften av nybakade croissants och rotar runt i boklådor. Vissa dagar är till för att äta crêpes och dricka café au lait under värmelampor istället för att turista. Men visst är Notre Dame vackert.

Vännen i Montmartre

Jag längtar så rysligt efter en egen hund igen. Ibland så mycket så det nästan gör ont. En hundmänniska utan hund är tomhet och saknad. Trots det får jag nöja mig med andras just nu. Det finns så mycket jag behöver få gjort innan det kan bli dags igen. Frihet och resor. Ändå faller jag på knä för gatans alla hundar. Sådan längtan. Med hund är man alltid hemma.

Dagens finaste Montmartre

Lite som vid Spanska Trappan i Rom tycker jag att det är att klättra omkring vid Sacre Coeur. Trappor upp mot himlen och en enorm gräddbakelse till kyrka längst upp. Men så är det ju så fint också. Och så mycket mer till Montmartre i sig. Som dess kullerstensgator och svindlande gränder. Som dess gamla torg där turistiga porträttmålare trängs om utrymme och levebröd. Som dess historia av konstnärlig hemvist till författare och målare som Henry Miller, Renoir och Picasso. Som dess utsikt över hela Paris.

Dagen har spenderats längs Montmartres gator med sol som värmt då och då genom molnsprickorna medan jag har följt ett lugnt mak och strosat förbi Clichy och Moulin Rouge och vandrat omkring på den vackra kyrkogården där bland annat min barndoms skräckförfattare Zola har sin grav. Fint. Och så avkopplande stilla mot storstadens annars jämna brus.

Just nu

Ett riktigt stort glas vin och en stor tallrik mat efter att under eftermiddagen ha rotat runt i historiska bokhandeln Shakespeare and Company vid Notre Dame. En eftersökt Hemingway utgåva som jag senast läste som tonåring och så fina Marguerite Duras så klart. Nöjd med påse i handen och vin framför mig alltså.

Från Galeries Lafayette till passagerna

Gårdagen avslutades längs boulevardernas shoppingstråk och jag som numera sällan orkar gå länge i butiker gav mig trots det modigt i kast med Galeries Lafayettes tjusiga och enorma utbud. Klänningsjakten är ännu inte avslutad, men något fick jag ändå med mig för att sedan istället avsluta i alla de mysiga passager runt omkring där tiden ibland verkar ha stått still och där butiker som specialiserar sig i excentriska käppar trängs om utrymme med träleksaker, dockhus och mängder av antikvariat. En stämning som minner om ett äldre Paris med små vindlande atmosfäriska gångar och boklådor i vart hörn. Passage Verdeau, Passage Jouffroy, Passage Princes. Så fint.

Bland mäktiga legender

Operahuset i närheten av de stora boulevarderna var även det ett måste idag. Här brinner ljus i överdådigt utsmyckade marmorsalar, här studsar ekot mjukt mot historiska väggar och det är härifrån Gaston Leroux hämtade inspiration till sin Phantom of the Opera. Opera Garnier alltså. Nästan övermäktig faktiskt. Så det svindlar i tanken liksom.

Musee d'Orsay

Paris utan konst är knappast en möjlighet. Idag är det Rive Gauche som gäller och impressionismens högborg Musee d'Orsay. En gammal tågstation som är genomlyst av gammalvärdsligt ljus. Monet, Degas, Cezanne, Renoir. Jag har mest varit upptagen av ljuset och fönstren. Så vackert. Och så smärtsamt med fruktansvärd träningsvärk efter releasen av BodyPump 86 i söndags. Att gå i trappor är en ren plåga. Trots ljuset.

Morgon i Paris

Med regnet fortsatt smattrande mot rutorna, gråa skyar och en hel tisdag att ladda inför är café au lait en livsnödvändig njutning. Morgon i Paris, ja.

Regn i Le Marais

Det regnar en aning i Paris. Ganska så mycket faktiskt. Sådär så det strilar, dryper och plaskar. Sådär så paraply knappt hjälper och vätan går igenom skorna och byxorna klistrar vid benen. Sådär så luftiga sommarklänningar inte är att tänka på.

Ändå gör det knappast så mycket. Jag har ätit croissants och druckit vin vid Place des Vosges, vandrat omkring bland konstgallerierna i Le Marais och handlat fantastiskt kinesiskt lyxte längs arkaderna vid det gamla torget bland klättrande murgröna på husfasaderna och innovativa skulpturer i vart skyltfönster. Regn är i sådana sammanhang en smärre åkomma minst sagt.

En vecka av det här

Ibland kan det vara väldigt enkelt. En vecka i Paris i maj vare sig det regnar eller solen skiner. En vecka av en vacker vårstad med historiska vingslag och kulturellt frosseri inom räckhåll på kullerstensgator, boulevarder och längs promenadstråk utmed Seine.

Min väska är packad med sommarklänningar och paraply, jag ska dricka vin och sitta på bistros, beskåda palats och impressionistisk konst, klättra uppför monument och hänföras av kyrkor, leta efter jazzföreställningar värda att se, en konstnärlig basker värd att bära och stundens magi i att förföras av det där alldeles skira ljuset som våren i Paris har under frukosttimmarna och under kvällningen; med munnen full av sommarstart i form av nybryggt kaffe och baguetter, med munnen full av frihetstörst i form av ett glas rödvin och äventyr på lut.

Imorgon blir det alltså Paris. Dimmigt och suggestivt. Soligt och ljusskimrande. Paris. 

Sommar i Göteborg

Mitt bland en himla massa teaterföreställningar som ska bokas in inför höstens säsong samt bokpaket att hämta på Posten och reseväskepackning inför en stundande Parisresa vattnar jag blommor, dammsuger lägenhet och lunchar med min Thailandsåtervände far på vårt favoritställe i stan där kantarellerna i pastan alltid smakar godast av allt och där diskussionerna kring nyutgiven litteratur samt framtida resor är livliga som vanligt i kvavt sommarväder på vår uteservering mot gatan.

Och så kommer då åskan och regnet på hemvägen. Stormbyar, kaskader av vatten i luften och två män som mer eller mindre får bära mig över gatan mot ett tillfälligt skydd då jag nästan generande nog ramlar i vattenvindarna som överväldigande stormar mot mig.

Sommar. Sommar. Sommar. Fast bara i maj ännu.   

Påfyllning av bloppis och sommarlängtan

Vissa dagar skiner solen så där retfullt och magiskt pockande när den kanske inte borde göra det och vistelsen bakom väl förslutna fönsterrutor känns därmed mer ångestfyllt fängslande än någonsin. Vissa dagar då världen är rymd och tiden finns tillgänglig leker den istället tafatt och gömmer sig bakom molnstrimmor på alltmer mulnande himmel så innevistelsen istället blir klistrigt påtvingad.

Jaja. Vår och sommar. Kanske tids nog. Så länge håller jag på och fyller på bloppisen en aning mer.  

Sommarbloppis

Tio plagg och lite sommarbloppis nu när vindarna har vänt och värmen är på ingång. Varför inte liksom?

Finns under fliken Sommarbloppis ovan och är nog en hel del fint.

Svårt det här med att blogga just nu

Visst fortsätter livet här hos mig. Visst går dagarna. Tiden är faktiskt ganska fin och äntligen kommer våren med solgass och skyfall om vartannat. Visst sitter jag på uteserveringar med min syster och äter chokladbollar till den osannolika kombinationen vitt vin medan vi skrattar ikapp åt hur skönt det är att bara ses. Visst hämtar jag varma scones och vaniljlatte till frukost om morgnarna, äter vegetariska underverk under jobbdag och bränner mig blossande i ansiktet vid lunch i solen med väninna. Och visst äter jag chèvresallad och tar igen mellanrummet i tid som gått sedan jag såg annan väninna sist medan paraplyer fälls upp och fälls ner och sekunder läggs till minuter och blir levda dagar.

Allt det här. Och ändå så är det visst så att det just nu är så svårt att skriva om det. Varför vet jag inte riktigt.