"Lydia brukade bada ensam."
Det är sensommar. Det är Sverige i början av 1900-talet. Och badade gjorde Lydia då ensam. Ute i skärgården med solvarma klippor knastrande under fotsulorna och sin förälskelse till Arvid hemligt bevarad långt in i hjärtat.
Den stora klassiska kärlekssagan i svensk litteratur har ofta betraktats som just den mellan Arvid Stjärnblom och Lydia Stille i Den allvarsamma leken (1912) av Hjalmar Söderberg. En smått tragisk och nostalgiskt ekande berättelse om kärlek på lut med rötter i stämningsfulla Stockholmsskildringar och en oförglömlig början med ett ensamt dopp i havet.
Det är någonting alldeles speciellt med Hjalmar Söderbergs författarskap. Någonting lockande i betydelser och små perspektivförskjutningar. Någonting i den samhällsdebatt, som trots de verbala stråk av skönhet texten innesluts i, alltid finns tydligt framträdande under och mellan raderna. Någonting med de eviga frågor som gömmer sig bakom skildringar av Klara kyrkogård i månskenet och Söders höjder. Just det någonting som får andra författare i senare tider att greppa stafetten och få lust att återberätta historierna ur nya perspektiv. Senast var det Bengt Ohlsson som i Gregorius (2004) skrev om Söderbergs Doktor Glas (1905) ur den föraktade prästens synvinkel. Innan dess omtolkade dock Gun-Britt Sundström just Den allvarsamma leken i För Lydia (1973).
Söderbergs berättelse om Arvid och Lydia är en varsamt sorglig och stundvis i vår tid smått komisk och tidstypisk skildring av förhållandet mellan en man och en kvinna som vid tiden för förra sekelskiftet älskar hopplöst och tröstlöst, förenas och förlorar varandra åter genom missförstånd, otrohet och svartsjuka. Debatten gäller äktenskapets grundmurar och mannens och kvinnans roller i och utanför dess snärjande begränsningar. Samtidigt ger texten sprakande liv åt en oförglömlig kärlekssaga värd vartenda ögonblick av bortslösat liv för huvudpersonerna. Allt i ett bländande vackert Stockholm av föränderliga gryningsskyar och punsch på Rydbergs i kvällningen. Hos Hjalmar Söderberg väger livet nämligen som tyngst när det är lätt som lättaste fjädern att bära och just då i det ögonblicket när man inte känner av allvaret i livsleken det minsta så vacklar man plötsligt till utan förvarning av bördans oerhörda vikt. Det är vackrast så på något vis.
Söderbergs text är en allomfattande och sluten värld i sig. Gun-Britt Sundström plockar dock i För Lydia skickligt och originalet trogen upp tråden han ändock lämnar efter sig. Hos henne fördjupas skeendet delvis genom att Söderbergs perspektiv berättat ur Arvids synvinkel istället flyttas till Lydia. Det är samma skildring, samma andäktigt vackra Stockholm förflyttat fram till 1960- och 70-talen dock, men det är via Lydia historien denna gång tar form. Lydia har länge betraktats i litteraturhistorien som en lättfotad femme fatale och Sundström antar utmaningen att ge hennes lockande komplexitet en röst och möjligtvis någon form av upprättelse. Det är en djärv utmaning och på sätt och vis är det här dubbelperspektivet då en berättelse läggs över en annan som kartor över varandra ett intressant litterärt grepp där röster möts och en välkänd text blir samma text, men ändå en annan text med nya möjligheter. Å andra sidan finns möjligheten att historien istället begränsas på så vis och en gåtfull kvinna före sin tid snärjs av alldaglighet genom att tvingas in i en könsrollsbegränsande definition. Som att gå framåt i tiden och ändå ta ett kliv bakåt. Det kan man vara oense om. Förföras eller förundras. Älska Söderberg och ta illa vid sig av Sundström. Eller inte.
Även om Sundströms text står för sig själv går det dock knappast att läsa den utan bakgrund i den intertextuella dialog den ständigt för med Söderberg. Det den gör bra är enligt min mening just att visa på en allmängiltighet i stora livsfrågor. Den förälskade Lydia hamnar med ett ben i det äldre skicket och med det andra i den nya världen. Frågorna kring kärlekens väsen och relationen mellan könen i en tidsålder på kanten till kvinnlig frigörelse skapar en plattform för en diskussion kring hur långt vi egentligen idag eller någonsin har kommit i de här frågorna.
Både Lydia och Arvid är offer för kärleken. Offer för samhällets regler och lagar. Offer för sin blinda tro på kärlekens makt att göra människan hel. Offer för sin tid. Både då och nu. Båda talar om frihet. Om att älska utan bojor och i en relation där kärleken inte är liktydig med en beroendeställning. Hjalmar Söderberg satte igång sin diskussion kring förra sekelskiftet och Gun-Britt Sundström tar vid på 70-talet. Här finner jag en fascination som läsare. Trots lång förfluten tid mellan texterna är ändå ingen fri. Varken Arvid eller Lydia är det oberoende av vilken text man läser. Att älska är ett vågspel och ingen frihet i sig. Arvid och Lydia klarar inte av den balansgången. Lydia badar ensam i början och symboliskt även i slutet. Frigjord eller fjättrad kan diskuteras, men utan att få kärleken att rätta sig i hennes led. Frågan som texterna gemensamt ställer är då högaktuell även nu och här. Hur är det idag? Klarar vi av det nu? Att älska i glädje och frihet? Gör vi verkligen det?
Det är någonting alldeles speciellt med Hjalmar Söderbergs författarskap. Någonting lockande i betydelser och små perspektivförskjutningar. Någonting i den samhällsdebatt, som trots de verbala stråk av skönhet texten innesluts i, alltid finns tydligt framträdande under och mellan raderna. Någonting med de eviga frågor som gömmer sig bakom skildringar av Klara kyrkogård i månskenet och Söders höjder. Just det någonting som får andra författare i senare tider att greppa stafetten och få lust att återberätta historierna ur nya perspektiv. Senast var det Bengt Ohlsson som i Gregorius (2004) skrev om Söderbergs Doktor Glas (1905) ur den föraktade prästens synvinkel. Innan dess omtolkade dock Gun-Britt Sundström just Den allvarsamma leken i För Lydia (1973).
Söderbergs berättelse om Arvid och Lydia är en varsamt sorglig och stundvis i vår tid smått komisk och tidstypisk skildring av förhållandet mellan en man och en kvinna som vid tiden för förra sekelskiftet älskar hopplöst och tröstlöst, förenas och förlorar varandra åter genom missförstånd, otrohet och svartsjuka. Debatten gäller äktenskapets grundmurar och mannens och kvinnans roller i och utanför dess snärjande begränsningar. Samtidigt ger texten sprakande liv åt en oförglömlig kärlekssaga värd vartenda ögonblick av bortslösat liv för huvudpersonerna. Allt i ett bländande vackert Stockholm av föränderliga gryningsskyar och punsch på Rydbergs i kvällningen. Hos Hjalmar Söderberg väger livet nämligen som tyngst när det är lätt som lättaste fjädern att bära och just då i det ögonblicket när man inte känner av allvaret i livsleken det minsta så vacklar man plötsligt till utan förvarning av bördans oerhörda vikt. Det är vackrast så på något vis.
Söderbergs text är en allomfattande och sluten värld i sig. Gun-Britt Sundström plockar dock i För Lydia skickligt och originalet trogen upp tråden han ändock lämnar efter sig. Hos henne fördjupas skeendet delvis genom att Söderbergs perspektiv berättat ur Arvids synvinkel istället flyttas till Lydia. Det är samma skildring, samma andäktigt vackra Stockholm förflyttat fram till 1960- och 70-talen dock, men det är via Lydia historien denna gång tar form. Lydia har länge betraktats i litteraturhistorien som en lättfotad femme fatale och Sundström antar utmaningen att ge hennes lockande komplexitet en röst och möjligtvis någon form av upprättelse. Det är en djärv utmaning och på sätt och vis är det här dubbelperspektivet då en berättelse läggs över en annan som kartor över varandra ett intressant litterärt grepp där röster möts och en välkänd text blir samma text, men ändå en annan text med nya möjligheter. Å andra sidan finns möjligheten att historien istället begränsas på så vis och en gåtfull kvinna före sin tid snärjs av alldaglighet genom att tvingas in i en könsrollsbegränsande definition. Som att gå framåt i tiden och ändå ta ett kliv bakåt. Det kan man vara oense om. Förföras eller förundras. Älska Söderberg och ta illa vid sig av Sundström. Eller inte.
Även om Sundströms text står för sig själv går det dock knappast att läsa den utan bakgrund i den intertextuella dialog den ständigt för med Söderberg. Det den gör bra är enligt min mening just att visa på en allmängiltighet i stora livsfrågor. Den förälskade Lydia hamnar med ett ben i det äldre skicket och med det andra i den nya världen. Frågorna kring kärlekens väsen och relationen mellan könen i en tidsålder på kanten till kvinnlig frigörelse skapar en plattform för en diskussion kring hur långt vi egentligen idag eller någonsin har kommit i de här frågorna.
Både Lydia och Arvid är offer för kärleken. Offer för samhällets regler och lagar. Offer för sin blinda tro på kärlekens makt att göra människan hel. Offer för sin tid. Både då och nu. Båda talar om frihet. Om att älska utan bojor och i en relation där kärleken inte är liktydig med en beroendeställning. Hjalmar Söderberg satte igång sin diskussion kring förra sekelskiftet och Gun-Britt Sundström tar vid på 70-talet. Här finner jag en fascination som läsare. Trots lång förfluten tid mellan texterna är ändå ingen fri. Varken Arvid eller Lydia är det oberoende av vilken text man läser. Att älska är ett vågspel och ingen frihet i sig. Arvid och Lydia klarar inte av den balansgången. Lydia badar ensam i början och symboliskt även i slutet. Frigjord eller fjättrad kan diskuteras, men utan att få kärleken att rätta sig i hennes led. Frågan som texterna gemensamt ställer är då högaktuell även nu och här. Hur är det idag? Klarar vi av det nu? Att älska i glädje och frihet? Gör vi verkligen det?
Det är alltid oerhört intressant att läsa texter som talar med varandra. Jag läste faktiskt För Lydia i tonåren innan jag läste Den allvarsamma leken, så den blev min väg in i den boken.... Får man eller får man inte använda litterära gestalter och skapa nya vägar för dem? Jag svarar absolut ja på den frågan. Mer komplex är väl diskussionen kring hur man ska ställa sig till ev. levande förlagor till de litterära personerna, som den inte alltigenom smickrande genomlysning Lydias verkliga förlaga fick genomgå på kultursidorna för några år sedan.
SvaraRaderaSjälv har jag det odelade nöjet att varje år i några veckor få fördjupa mig i Jean Rhys Sargassohavet (Wide Sargasso Sea) - litteraturhistoriens kanske mest kända omskrivning eller friskrivning av en litterär karaktär hämtad från Jane Eyre. Lika spännande varje gång!!!!
Kram
Det låter härligt och jag svarar på din fråga med ett rungande ja!!! jag med. Texter liksom språk måste kunna tala med varandra och där kan uppstå riktig dynamik i dialogen. Vad gäller just denna text började jag med Söderberg och har alltid älskat honom väldigt mycket, men jag tycker ändå att Sundström gör ett bra jobb av det. Kram
SvaraRaderaDina bokrecensioner är fantastisk! Då får mig att villja läsa allt! Kram
SvaraRaderaTack snälla du! Min största kärlek är litteratur. Kram
SvaraRadera2008 såg jag Den allvarsamma leken på Stockholm Stadsteater. Med Gustaf Skarsgård och Livia Millhagen. Jag hade velat se den länge, men inte kommit mig för att köpa biljetter och fick till slut en återbudsbiljett på första bänkraden. Utan någon annans huvud som skymde min sikt och utan att någon annans sjal fångade upp skådespelarnas spott på vägen, satt jag längst fram med sinnena vidöppna och exponerad för varje emotion i samspelet. Både det passionerat kärleksfulla och det passionerat elaka. Det som är resultatet av att fullständigt släppa taget om sina känslor. Som ju Arvid och Lydia bitvis gör och ständigt längtar efter att få göra igen.
SvaraRaderaFör mig är det en del av vad konst handlar om. En projektionsduk för allt det där vi inte gör, på grund av både rädsla och på grund av klokskap. Jag tycker att man kan vara offer för sin tid, för ofrihet och för oförmåga. Men kanske inte offer för kärleken. Eller så vågar jag inte tänka så... Min poäng är att det är ohållbart att leva ett sådant liv; ett slitliv i passionens tjänst. Det är underbart när det går att uppgå i ömsesidigheten och i tvåsamheten. Men när det inte är så, hur gör man då? Hur lever man då? Och jag förstår den eviga och osläckliga längtan efter att få förenas i denna passion. Och hoppet om att få känna så igen. Men i grunden är vi ensamma. Och även om vi förenas och sammansmälter med andra emellanåt, så måste vi förhålla oss till att vi däremellan är individer. Vår längtan efter att höra samman så där passionerat blir den drivkraft som stor konst springer ur. Denna existentiella fråga som vi aldrig slipper undan. Att älska i glädje och frihet tror jag går! Jag vill tro det. Men jag är inte säker på att jag tänker på det som passion.
Ditt skrivande inspirerar verkligen, Katinka! Tack för en fin, närvarande och betydelsefull blogg!
Åhh, tack snälla du för din fina och tankeväckande kommentar. Precis som du skriver är all konst för mig en projektionsyta och genom den är jag människa. Genom kreativiteten i alla dess former är vi människor och jag älskar det skrivna och det spelade ordet som släpper lös alla begränsningar inom mig. Och jag tycker att det du säger om att älska i frihet och gjädje - men kanske inte samtidigt i passion - träffar rätt i prick. Så tänker jag också kring det hela. Din teaterupplevelse låter magisk. Det här berör mig så mycket för det här är verkligen kärnan av mig med.
SvaraRaderaTack! Kram
Vad roligt! Jag har precis avslutat Den allvarsamma leken. Jag hade inte läst den tidigare trots att jag älskar Doktor Glas. Jag har också tyckte mycket om både Gregorius och Mordets praktik. Såväl Olsson som Ekman har skrivit texter som både kommunicerar fint med Söderberg och som är litterära upplevelser i sig själva.
SvaraRaderahttp://allagodating.blogspot.com/2011/06/mordets-praktik.html
http://allagodating.blogspot.com/2009/08/gregorius.html
Jag ska definitivt ge mig i kast med Till Lydia. Det bådar gott med tanke på att jag gillade Sundströms Maken.
http://allagodating.blogspot.com/2011/09/maken.html