Loch Lomond

För ett par år sedan var jag och en väninna i Skottland en solig, tidig maj då naturen plötsligt vaknade upp ur sin vinterdvala och exploderade i ångande vårlig jord och späd mossig grönska nedanför de lummiga bergen som stack upp som knivskarpa silhuetter mot en blånande himmel.

Vi bilade från Edinburgh till Oban tvärs över landet vid ett tillfälle och hamnade i den tidiga gryningen vid något som efteråt har blivit sinnebilden av Skottland för mig. Loch Lomond. Orörlig och stilla. Vattenmassor utan minsta krusning och en himmel och jord som omärkligt smälter samman och speglar sig smärtsamt vackert i varandra. Mäktig tystnad. Fylld av allt som någonsin behöver vetas. Nästan en andlig upplevelse för mig.

Ja. Och så de där pålarna då. Mina pålar som jag alltid hädanefter kallat dem. De som skänker lugn och frid i stormens mitt och som det går att hålla fast länge med blicken vid så man sugs in i detta skotska naturmysterium och får ta del av dess skönhet. Får sätta allt annat på paus en stund.

Bilden är förstorad och hänger hemma på min vägg. Den är egentligen en väldigt privat bild. Som ett mantra nästan i bildform. Mina pålar skänker nämligen lugn och idag behöver jag det mitt i stressen. Så roligt med en liten prinsessa och framtida drottning också så klart.