Att minnas Toni genom ett suddigt fotografi

Vi kände någorlunda väl till varandra i den kretsen vi båda två umgicks i just då. Men vi sågs mest i periferin. Med andra, i större sällskap, och aldrig själva bara vi två. Han mest en jobbig typ med en självpåtagen aura av kvinnokarlstendenser tyckte jag. Jag kanske mest trist pretentiös och totalt ointresserad. Och så var vi runt tjugo år med allt fjäderlätt allvar och all tyngande ansvarslöshet som det innebar då. I Grekland och allt. Och det var tidigt 90-tal. Han hade ljust hår som virvlade sig i pannan och jag hade fräknar på benen. Han visste dessutom hur livet stod till och jag ville mest veta precis allting om just det, just där och då.

Någonting hände och så plötsligt var det under en tid han och jag. Mycket fram och tillbaka. Att inte riktigt veta hur det var ställt och att inte lägga så stor vikt vid det eftersom vi ständigt var på väg bort ifrån och aldrig egentligen i någon större utsträckning till och emot. Att ha ungdomens oövervinnlighet rasande i blodet och veta att det andra livet fanns någon annanstans. Men ändå stanna kvar en stund och tycka om.

På vår första dejt kom han hem till mig. Knappt ett ord mellan oss innan. Och så plötsligt. Där står han i dörren till min skamfilade lägenhet i Glyfáda med så många skrymmande påsar i handen att han knappt syntes bakom dem, med ett snett urskuldande leende och med mina katter klättrande kärleksfullt på sig. Matingredienser, kastruller, stekpannor, ugnsformar. Perfektionist i matlagning på dejt med mig som skyr sådant tog han det säkra före det osäkra och antog att jag behövde precis allt. Det hade han måhända också rätt i. Och i tre timmar stod han sedan där mitt i det pyttelilla köket med sina ojämna hyllkanter, insvept i ångande, kryddig timjan, och lagade mat åt mig medan jag långsamt skalade bort lager av lager av mina förutfattade meningar om honom och om det som jag trodde han stod för.

Det är hur som helst så jag minns honom bäst. I köket. Våfflor tidiga morgnar hemma hos honom med massor av grädde på. Omeletter som det tog evighetsstunder att göra och som smakade salt av hav och som smälte i munnen i morgonsolen innan dagens hetta kröp in under skinnet. Hans älskade hundar som var vita och ulliga i det sneda morgonljuset och som låg i soffan och skeptiskt betraktade dagens framfart då de inte rullade omkring som duntussar på golvet i våldsam lek. Bara det liksom. En grekisk kille som lagade mat och älskade djur. Så minns jag honom. Och han minns som sagt mest mina fräkniga knän och att jag äter alldeles för mycket fetaost för mitt eget bästa. Det säger han åtminstone då vi stundvis hörs av än idag. Pratar lite. Minns det som varit.

Ingen av oss minns dock riktigt hur det slutligen ändå tog slut. Det var liksom dit det var på väg. Genom dessa långa middagar och sötsliskiga paraplydrinkar då allt plötsligt stod på lut, genom dessa alltför sena barkvällar med alltför hög och dunkande musik som mest gav huvudvärk och en krypande känsla av att sitta fast, genom dessa hetsiga diskussioner där vi båda alltid ville ha rätt i precis allting och där irritationen kröp sig alltmer inpå som ett extralager av brännande hud. Det var mot slutet vi gick från första steget. Men också någonstans på vägen, genom sandiga filtar och svalkande dopp på stranden som gav djupa skrattgropar i kinderna, genom långa färder runt stan på hans motorcykel den där torra knastrande sommaren med doft av tallbarr och ökenvindar och lockigt, ostyrigt Tonihår blåsande i mungiporna på mig under färden. En resa som för oss övergick i höst och vinter så väldigt omgående snart. Det var aldrig meningen. Inte just där och då. Som om vi kom för sent eller för tidigt till det som var vi och som när allvaret snuddades vid var alltför skrämmande tungt att ta fasta vid mitt i ungdomslystern och bäst att istället flys undan så det ljusa i sommaren ändå aldrig riktigt kunde ta så där outplånligt slut som det någon gång ändå kanske måste.  

Så var det. Med dörren på vid gavel mot allt liv utanför och med vag melankoli att lämna något som en gång var så fint. Men ändå vara tvungen att gå. Precis så var det. Inte första kärleken och inte sista. Sa jag att vi bara var tjugo år då? Sa jag det förresten?