Sommarregn över oss

Ledighetsdagarna krymper vansinnigt fort i omfång och antal nu och jag som spenderat större delen av sommaren med närhet till landsbygd och skärgård kryper nu in i mitt stadsjag igen, klär på mig en flimsy sommardress i blommig grönska mest för känslans skull av att vara barbent och solmättad, och så äter jag pasta på ett stamhak i stan medan åskan dundrar och regnet vräker ner över kullerstensgatorna och jag och sambon håller hand lite sådär fint och nästan vemodigt stämningsfullt över hur vi fyllt våra sommardagar till bredden och hur de ändå en dag som denna trots allt plötsligt snart tar slut.

Och så dricks den sista slurken höstigt rött ur medan mina axlar fortfarande är bara och all möjlighet i världen finns kvar. Vi pratar om italiensk glass, men springer istället i kippande sandaler skrattandes hem badande i sommarregn som droppar ända från nästippen och med hunden trygg i sambons famn.

Och någonstans däri finns vetskapen också. Att det ljusa bara kan finnas i kontrast mot det mörka. Att det sköna bäst skönjes mot en oskön bakgrund. Att jag inte kunnat veta vad sommar är om jag inte någon gång omgivit mig med strängaste vinter.