Bara vara K-märkt

Fredagslunch på SoHo

2012-06-01T18:41:00.000+02:00

På fredagar är det till att unna sig lite extra. Lunch med min kära mamma och hennes man på SoHo känns som en fin veckoavrundning. Där är det vackert och vitt, blommor och kuddar, dämpat och uppsluppet. Så det blev risotto följd av en stor bit morotskaka. Ett glas rött, en krämig cappuccino och trevligt sällskap. Jag är fortfarande så mätt så jag knappt orkar röra mig. Däst är ordet. Och fredag är det.

Ett lågmält Brooklyn som tenderar att blekna mellan raderna

2012-06-01T09:42:00.001+02:00

Eilis Lacey är en ung flicka på Irland under femtiotalet som ensam tvingas lämna sin by och sin familj för arbete och en bättre framtid i Amerika. I Brooklyn i New York City möts hon av ett irländskt arv inneslutet i en helt ny värld som långsamt måste tas i besittning dag för dag och stund för stund. Sakta utstakar hon parametrarna för ett nytt liv på andra sidan jordklotet, långt bort från den välbekanta tryggheten, möter kärleken och drabbas av en tragedi som får henne att plågsamt slitas mellan det förflutna och framtiden.

Irländske Colm Tóibíns kritikerrosade och prisbelönta roman Brooklyn (2009) är en historia med rötter i motiv och tematik som har sitt ursprung i all världens berättelser kring exiltillvarons nostalgiska hågkomster av hemlandet lämnat förevigt bakom atlantångarens brusande kölvatten. Det handlar om att lämna allt det som placerat in en i ett sammanhang i livet och att börja på nytt med en bedövande hemlängtan, men också om en insikt om hur svårt det är att någonsin vända åter och om hur lätt längtan efter det förflutna blir en tankefigur som till sist inte längre korrelerar med verkligheten. Allt genomsyrat av de tidiga unga årens stapplande försök att stå på egna ben och finna en trygghet i ett eget vuxet liv.

Romanen är lågmäld och stillsam. Långsamt spinner berättelsens väv trådar av nostalgi och framtidstro, ringlar sig fram genom sidorna, tar upp det förflutnas emigrationstematik och rinner stilistiskt på i ett stilla och enkelt förlopp. Och ändå är det någonting som inte riktigt stämmer. En avsaknad av trovärdighet. En karaktärsskildring utan ytspänningar, ett New York som inte storstadsbrusar, en berättelse utan färger. Som om allt sker bakom tjocka glasrutor och glöden knappt är synlig på min sida av rutan. Det sprakar inte. Det sjuder inte. Istället är det så andäktigt stilla att historien nästan försvinner om man tvingas dra djupt efter andan. Bleknar bort och rinner som vatten genom fingrarna ur en kupad hand utan något att hålla fast vid. Romantiserad, men ändå sorgligt nog mest vingklippt irländskt vemod. En ton av torr ungmöprosa möter Maeve Binchy. Och jag, jag som trivs i den karga prosan där det vackraste är det jag läser mellan raderna, vill så gärna tycka om, men jag gör inte det riktigt så mycket som jag hade hoppats på. Jag har läst det här förut. Och jag har läst det bättre.

Bara lite torsdagssitta i fönstret

2012-05-31T18:58:00.000+02:00

Sommarens absolut finaste långklänning måste trots hård konkurrens vara Hunkydorys Sun Up Maxi i färgen Army Ash. Kaskader av florstunt tyg i lager på lager som sveper kring benen när man är i farten och som annars lägger sig som slöjor kring barfotafötter och myggbitna sommarben. Rörligt mjuk och vacker på i urvattnat olivgrönt med spröda små axelband som sluter tätt upptill. En sådan där klänning att dra på sig under semestern till cikadornas sång när luften dallrar illusoriskt av eftermiddagshetta och världen luktar bränd jord och kokossolkräm. Nu är det bara sommaren som återigen fattas då. Resten finns här tillsammans med mig i mitt fönster.

Just skådat utanför min port i centrala stan

2012-05-31T08:27:00.000+02:00

Det är fler än de sommarbadande alkisarna som har upptäckt fontänen utanför mitt hus minsann. Nu har en högljutt kluckande ankfamilj flyttat hit och vaggar omkring på gräset kring dess porlande vatten i kaskadstänk och kvarlämnade alkissockor.

Sweet. Finns helt enkelt inget annat ord för det.

Pris ske lov

2012-05-30T19:28:00.000+02:00

Med eftermiddagskaffet i vrångstrupen och hårtestar spretande åt alla olika håll har jag spurtat rundan upp till Nordstan med tveksam hund i följe för att hämta mina nya Isabel Marant boots inne på sulning och klackning där. Nytt ställe jag aldrig använt tidigare och märkligt kvitto fick mig att plötsligt inse att jag lämnat ifrån mig ett par dyrgripar mot nästintill ingen säkerhet. Dessutom verkade ingen förstå vad jag sa, eller vilka skor jag menade, när jag allt mer hysterisk ringde och försökte fråga om jag möjligtvis kunde rusa vägen dit omedelbart och hämta hem dem nu på stört. Så det är bara att föreställa sig. Jag, hund som ständigt, och med en gammal mans envishet, stretar mot zooaffären istället, hår och päls på ända och hemskt stirriga blickar båda två.

Ingen fara dock. Vackert sulade och klackade och numera i säkert förvar igen.

42 West 35th Street

2012-05-30T09:22:00.000+02:00

Ett gammalt hotell mitt på Manhattan. Ganska så exakt på gränsen mellan East och West i Midtown och bara genom en gnutta avståndsmässigt försprång på västsidan trots allt. Och visst. Empire State Building ligger bara något kvarter bort. Man kan till och med se det genom rumsfönstret. Hur det lysses upp på natten som en svävande fyrbåk, hur det hägrar över stadens skyskrapor så nära och änså så väldigt högt och långt bort. Och visst. Fifth Avenue med sitt larmande trafikbuller och sina exponerade skyltfönster ligger precis vid hörnan. Broadways långa nästan cirkusaktigt sneda framfart genom hela Manhattan är bara ett stenkast bort. En liten promenad runt hörnet och man befinner sig i Bryant Parks löviga harmoni bredvid New York Public Librarys ståtliga antikinspirerade fasader där många av all världens berättelser är inrymda.

Men så är man också bara här. På ett gammalt hotell mitt i New York City. Säkerligen ett mycket fint hotell en gång i tiden. Högt och vinglande. Fullt av historiska vingslag och rasande vackert. Marmor och stuckatur. Ett hotell där tiden dock har stannat för länge sedan och det grandiosa förfallet är ett faktum. Och så jag då som tog upp min kamera och fotograferade om och om igen. Ville dokumentera, bevara. Fånga något av den gammalvärdsliga atmosfär som sipprade igenom väggarna här och gjorde mig så inspirerad så jag nästan fick andnöd.

Rummet på den 10:e våningen. Lobbyn. Den gamla matsalen. Knarrande trätrappor, högljutt suckande hissar som gnisslande arbetar sig upp genom våningarna och lättade sjunker ner mot marknivå igen. Smidesjärn, tunga draperier, trägavlar, korintiska pelare, välvda takbågar och noga detaljerade utsmyckningar. En gammal bar, enkla bord som översvämmas av ett dovt gulaktigt och dekadent sken från de i taket upphängda ljuslamporna från en helt annan tid.

Det är så mycket karaktär. Så mycket värdigt förfall i all sin sjaskiga nedgångenhet på tröskeln till en ny tid. Det är just så som jag föreställer mig ett gammalt New York hotell där herrar i höga hattar läser dagstidningen mot en fond av stadens industriella brus och där författare skriver romaner under svettiga somrar i ett kvamligt rum jagade av modernitetens annalkande skuggor. Dränkta i det gula ljuset och de skuggor det framkallar, inspirerade av den brusade staden som aldrig sover runtomkring.

Jag ville dokumentera och jag ville visa. Här skulle jag kunna skriva min bok tror jag. Någonstans under det högt välvda taket under ljuskronorna och bland de gamla gulnade tapeterna i den atmosfäriska dagern hade jag kunnat sitta och skriva. Precis här.

För att jag är värd det

2012-05-29T18:21:00.000+02:00

Arbetssam dag som flyger iväg minst sagt. Och så disk i stora lass, damning, dammsugning och sju maskiner tvätt på det. Blommorna är vattnade, hundens kopiösa mängder jackor är tvättade, klänningar och roskappa är inlämnade på kemtvätt efter New York. Marantbootsen har hamnat på sulning, sambon är nästintill undanröjd och jag har med sömniga ögonlock landat i soffan med snusande hund och bok nu.

Och så en frasig, smulig kanelbulle med mjukaste kanelparti i mitten på ett himmelsblått fat då. Det skulle dessutom inte förvåna mig om ett glas kylt vitt snart står bredvid. Mitt i veckan och allt.

En klänning att hålla sommar i?

2012-05-29T12:45:00.001+02:00

Med en garderob som putar ut åt alla håll och kanter och med så många skatter däri att välja bland så är plötsligt kläder ingen prioritet på min lista alls längre. Jag har något tidlöst till varje tillfälle, jag har mina värmande koftor och när sommarhettan dallrar lever jag i långklänningar och sandaler ändå.

Behovet känns minimalt av nytt för tillfället och jag botaniserar bland resedrömmar och böcker istället. Men så kanske en sådan här? En sidensval Swiwel Halterneck Dress i puder eller turkosmönstrat från Odd Molly till klackar och tunn kofta i sommar? Lite nonchalant uppklädd, aningens kaxig, men söt ändå?

Inte mycket som slår det

2012-05-28T22:44:00.001+02:00

Att långsamt vandra omkring i sommarkvällen på måfå. Sätta ner fötterna mest lite varstans där de råkar hamna och följa rytmen hos sin hund vid sidan om, grymtandes förnöjt med nosen i marken och äventyret på ständigt lut. Och så är det skymning. En sådan där mild, ljusviolett nyansskiftning på himlen som sakta försänker världen i mjukaste mörker. Luften är ljummen och fläktar bara smått i håret och doften av jasmin är tung bland träden och i det höga gräset. Just då börjar någon spela gitarr i närheten. Dovt, melodiöst, sorgligt och betvingande. Och plötsligt är natten som förtrollad. Jag vill aldrig mer gå hem. Bara stanna där med min våta hundnos hos mig och lyssna på musikens trevande toner. Sitta på en trappa resten av sommarnatten och tänka på allt som är så svårt och så lätt ändå. Bara skala av alla lager av vardagligt tvång och ha det fint som det är. Så som det ofta också blir när något plötsligt sätter igång den där processen inom en som skapar en stilla lycka utan yttre behov. Som får ett inåtvänd leende att spricka fram. Lite musik. En sommarnatt. En bästa vän. Precis bara här och nu.

Och nu sägs det bli kyligare igen. Men jag har i alla fall haft den här kvällen. Det har jag.

Pistagegröna septemberdrömmar

2012-05-28T19:34:00.003+02:00

Först var det Frankrike som hägrade, sedan var det möjligtvis Grekland för att slutligen övergå i tankar kring New York ännu en ljuvlig gång. Och nu är något helt annat bokat ändå minsann.

Så klart handlar det om en septemberresa och så klart är det ju det där med sådana resor. Ljuset som är så mättat och nostalgin i luften över en sommar som redan passerat. Något som gör att september är underbaraste månaden att resa under.

New York väntar alltså på oss nästa höst istället, Frankrike återkommer vi ständigt till, Grekland är mitt andra hemland sedan tonåren. Men i år föll lusten plötsligt på Portugal där jag bara varit på solsemester med min syster en gång för länge sedan och sambon aldrig ens satt sin fot.

I ren sprudlande galenskap har vi alltså jagat biljetter och hotell här hemma och nu blir det för oss i september åtta nätter i Lissabon på ett pistagegrönt hotell med gamla franska smidesjärnsbalkonger, sprakande blomkrukor, färskt bröd på morgonen och med utsikt över hela staden. Lite gammaldags sydeuropeisk känsla, kanske lyssna på fado, sörpla portvin och göra några utflykter till närliggande städer och stränder. Gula spårvagnar som slingrar sig upp i gamla stan för sambon att plåta mot solnedgången och en himla massa snirkliga vinserveringar för mig att sitta på och låta tiden maka sig framåt i samma omärkliga tempo som dagens hetta som sakta svalnar mot kvällning.

Plötsligt känns det bara helt rätt.

Att vilja vara sju igen

2012-05-28T12:14:00.001+02:00

När man har turen att få världens bästa bordsdam efter lilla Klaras dop så finns det tid till att ta igen viktiga diskussioner moster och systerdotter emellan minsann. Sådana spörsmål som man helst tar upp öga för öga och lite privat och i enrum. En sådan fråga gäller nämligen ålder. Tuva själv fyller fem år inom kort och är så stor så hon nästan spricker av det numera. Och så är hon bäst i världen på att tala om för sin omgivning hur gamla de är i förhållande till henne då. Med osvikligt sinne för precision kastar hon lite på änglahåret, spärrar blicken i en och låter domen falla.

Själv har jag under lång tid varit sju år och njutit av färden utan tvekan. Det är så bekymmersfritt att vara i tidig skolålder innan allvaret börjar och vuxenvärlden ännu bara kan skymtas som små solglimtar i fjärran. Det är så vackert att låta dagarna bli små evigheter av att ständigt se världen på nytt och låta det som barnsligt är få vara just det. Åtminstone innan allvaret kommer och domen faller. För nu plötsligt är jag fjorton enligt Tuva. Barndomen är förbi och den där förbaskat jobbiga tonåren har tagit vid. Tiden har tagit ett skutt framåt och jag vill bara stanna upp den lite till. Skynda mer långsamt.

Från sju till fjorton bara så där. Nu kommer det gå undan i hisnande fart innan verkligheten slutligen tar form. Finaste systerdottern börjar då sannerligen bli stor och det är nog mest jag som vill trycka på stoppknappen ibland. Kanske lite för oss båda två när jag ändå är igång. Hon är ju så fin med bara fötter, barnallvar och kiknade skratt. Smyckad till tänderna och i vackraste syrénfärgad sommarskrud. Så mycket Tuva det kan bli.

Lilla Klara ställer till med dop

2012-05-27T21:53:00.000+02:00

Det var till att besöka en kyrka mitt i sommarvädret idag då minsta systerdotter Klara skulle döpas. Vackert vitmenad kyrka, knastrande grusgångar och doftande blommor. Svalt väl inne, men hettande varmt utanför och båda de äldre systrarna i Odd Molly dagen till ära.

Sedan en stillsam ceremoni med Klara sovandes sig igenom större delen av den och storasyster Tuva med änglahåret, porslinshyn och smycken dinglandes lite varstans som sjöng duktigast av alla och fyllde dopfunten med vatten till lillasyster.

Och jag har fotograferat och fotograferat. Ätit pastasallad och efter det den godaste hallonpajen på länge ute på en filt i sommargräset. Busat lite med Tuva, tagit igen den där tiden som rusat iväg sedan vi sågs sist och kramat henne hårt. Jo, och så har vi diskuterat handväskor som även hon kan tänka sig att införskaffa framöver samt försökt lära den där lilla Klaraindividen att börja säga Moster Tinka omgående så vi vet var vi har varandra.

Fint har det varit och bättre systerbarn kan man nog inte få. Inte bättre syster heller för den delen. En Tuva att längta så till ibland och en Klara som snart kommer att lära kännas mer. Och så en moster som fått för mycket sol och som gäspar stort nu efter en lång dag.

Fröken Julie med Strindbergs Intima

2012-05-27T10:03:00.000+02:00

Det är omtumlande och befriande att slå sig ner i en teatersalong ganska så exakt på dagen hundra år efter Strindbergs bortgång och kunna uppleva något nytt i en av hans mest spelade och älskade pjäser någonsin. Det är mer än lätt hänt att fastna i det gamla, det naturalistiska spelsättet, och desto mer spännande att då tas med storm av en modernare tolkning som öppnar upp mot nya möjligheter. Ungefär så är det nämligen då Strindbergs Intima Teater gästar Göteborgs Stadsteater med Fröken Julie, regisserad och gestaltad i alla roller av Anna Pettersson själv i en sorts röstbemängd monologform.

Redan från början får vi också veta att det är en ny Strindberg vi ska få se då grevens köksbord och stolar samt de böljande gardinerna som fläktar i midsommarnattsbrisen flyttas ut innan föreställningen kommer igång. Ut med det gamla och in med det nya. Och så kommer då Anna Pettersson in på scenen. Som Jean, som Fröken Julie, som kokerskan Kristin. Stundvis även som sig själv som skådespelerska och som sig själv som regissör. Rollerna växlar som solreflexer över den blanka scenytan, replikerna flyter Strindbergstroget fram i ett svallande hav av prövande tonlägen och möjliga tolkningar. Ibland tas det om, ibland talas det fort och publiken blir delaktig. Anna Pettersson leker med roller och tillhörigheter, spelar på lika delar komik och allvar, läser repliker innantill då förtrollningen behöver brytas, fastnar och tar sats för att spinna vidare längs ett manus som genom röster och motröster tar levande gestalt på scenen. Kvinnligt lågmält och manligt grovkornigt. Mänskligt äkta och djupt uppriktigt. Ständigt vackert lyhört. Och mitt i allt en teknik som låter föreställningen leka med både ljus och ljud. Upprepningar, visuella projiceringar som åskådliggör högt och lågt, manligt och kvinnligt, allt det där som är Strindberg och allt det där som är Fröken Julie.

Resultatet blir en föreställning som genom ett oerhört starkt skådespeleri ifrågasätter just givna spelregler. En internaliserad Strindberg som rymmer alla kontraster inom en och samma person, en Strindberg av idag som genom denna rollcentrering och genom att ständigt föra en diskussion kring själva pjäsens iscensättande bryter fiktionen och stundvis på så sätt frigör sig från i pjäsen givna parametrar kring kön och klass. En Strindberg som trots det känns ytterst levande och troget spelad. Som om man verkligen närmar sig Strindberg mest när man prövar möjligheten att avlägsna sig en smula.

Ofta vackert. Gripande i humorn. Naket förtvivlat. Och så är det den där stackars grönsiskan. Orangerna och lagerträden vid Comosjön där det mest regnar ändå. De där sista grässtråna att klänga sig fast vid. Allt det där jag verkligen älskar med Fröken Julie. Bara på ett helt nytt spännande sätt.

Så mycket ljus att fånga

2012-05-26T22:09:00.002+02:00

Idag har jag varit komplett galen av sommaren, låtit bli att blogga och varit ute sedan i förmiddags. Nästintill ylat mot solen och inte kunnat slita mig från dagen som så varsamt och långsamt övergår i vacker kväll och måste fångas ömsint så den går att hålla kvar ända in i djupaste vintern.

Jakt på doppresent, paket att hämta, fika i solen, teater mitt på dagen, middag och fika igen. Tre herrar i trevligt sällskap med stora kameror och livliga diskussioner kring teater och politik i en enda härva av majsol och uppsluppet liv. Som att befinna sig precis där man ska. Som att djupandas i var sekund och bara vara.

En somrig lördag i maj

2012-05-26T10:42:00.000+02:00

Solen strålar ännu en vacker dag och jag är myggbiten och sommarbrun i ansiktet efter vår picknick på Amundön igår kväll. Smörgåsar från Le Pain Francaise, hästar för Mozart att pussa på mulen och rosé som glittrade ikapp med den nedåtgående solen. När ljuset började avta drog vi oss fäktande mot myggsvärmar hemåt i sommarkvällen och sedan dess har jag sovit djupt och ostört tills ungefär nu.

Men så är det en lördag som kör igång nu på stört och jag måste köpa doppresent till lilla söta systerdotter Klara som ska döpas imorgon, hämta fler Mateustallrikar och sedan är det Strindbergsdag på Stadsteatern och så klart passar jag på att kila dit och se Fröken Julie som gästar från Stockholm.

Efter det platt lördagsfall skulle jag tro.

Mitt i livet

2012-05-25T19:16:00.001+02:00

Vi har picknick vid havet just nu. Sitter i kvällssval luft, lyssnar på vågskvalp bland klipporna och dricker vin medan hunden nyklippt snarkar i skuggan och det doftar sommar precis överallt omkring oss.

Gregorius gästar Göteborgs Stadsteater

2012-05-25T11:15:00.000+02:00

Det är i ett skälvande stämningsmättat och sekelskiftesvackert Stockholm som Hjalmar Söderberg ursprungligen låter sin omdiskuterade roman Doktor Glas (1905) utspela sig. En historia som centrerar kring en dekadent dröm om någon form av förlösande handling som kan bryta den djupt rotade inre handlingsförlamning livet ger upphov till. En historia där moralen står på ända, där livsledan tar fasligt uttryck och där makten över en annan människas öde prövas mot en bakgrund av ett ständigt ekande tomrum ur själens obotliga ensamhet. Och så en oförlöst kärlekshistoria då. Kvävd i sin linda, obesvarad, men ändå så påtaglig då Doktor Glas förälskar sig i sin unga kvinnliga patient Helga och bestämmer sig för att ta ödet i egna händer vad gäller den vämjeliga man i form av Pastor Gregorius som hon är gift med. Det är Doktor Glas egen historia. Men så är det plötsligt inte enbart det längre då Bengt Ohlsson i Gregorius (2004) genom en skicklig perspektivförskjutning öppnar upp en dialog med originalverket och därigenom möjliggör för den ratade och löjeväckande pastorn själv att få komma till tals och återberätta den klassiska historien. På så vis en slags upprättelse, en studie i kärlekens väsen och den kontaktlöshet och det främlingsskap dess frånfälle ger upphov till, liksom ett hjärtskärande skri inför den avgrund denna brist öppnar upp mot.

Och så står han nu plötsligt här på scenen då. Upplyst av självrannsakans starka strålkastare. Högst darrande inuti. Smått dallrande utanpå. Pastor Gregorius i egen hög person, med en historia att berätta. Sjabbigt klädd, med putande mage och stundvis mångfaldigt reflekterad på bildskärmar över och kring scenrummet. Bultande hjärtslag, hycklande oälskbarhet i kvadrat, innerligt ensam och rädd och på en djupt existentiell och känslomässigt överväldigande resa i det gudomligas och det jordiskas förmåga till att älska och bli älskad åter. En löjligt liten man och kanske trots det en stor man. En liderlig röst som trevar sig fram, stegras och stundvis bryter samman då kärlekens väsen måste stöpas om i en för alltid obesvarad trånad till en ung hustrus ryggtavla ständigt på väg bort eller till en Gud som kanske inte lyssnar ändå. Allt detta då Stockholms Stadsteater i dramatisering av Erik Uddenberg och i regi av Emma Bucht gästspelar i Göteborg med Gregorius, lyhört och fullkomligt lysande tolkad av Johan Rabaeus.

Efter att i vintras ha sett Dramatens uppsättning av Doktor Glas var det nödvändigt att vända blad och möta Gregorius i egen hög person. Mycket i uppsättningarna påminner också om varandra. Relativt enkla scenrum. Mästerliga monologer. Ett mänskligt bottenlöst djup. Om Krister Henriksson på Dramaten som Doktor Glas dock är sofistikerad, kyligt förslagen och intellektuellt kultiverad i sin kärlek så är Johan Rabaeus som Gregorius sinnligt liderlig, köttsligt överväldigande och smutsigt lysten. Den stundvis lätt humoristiska sarkasmen ger dock här vika för den allvarsammaste sorg och resultatet blir en nästan olidlig uppriktighet som får mig att skruva mig av och an i stolen i igenkännandets obehag. Ett möte kommer nämligen till i något teatralt hålrum mellan uppsättningarna ifråga trots att Gregorius som pjäs mycket väl står på egna ben och så sitter jag där och tänker på hur de egentligen är samma person. Hur djupt mänskligt det allt är. Doktorn som har ihjäl prästen. Prästen som dör för doktorns hand. Båda offer för en omöjlig kärlek. Båda trånande efter den skugglikt symboliska Helga. Båda så innerligt längtande efter att bli älskade för den de är. Båda egentligen ensammast på jorden. En obotlig ensamhet och en naken förtvivlan som här gestaltas storartat. Som trollbinder och berör. Som följer med i tankarna långt efteråt. Stor teater helt enkelt.

Utekväll i all hast

2012-05-24T16:03:00.000+02:00

Här har det skyndats på i ilfart under eftermiddagen i värmen. Kastats kläder och förkastats kläder, hafts smärre raseriutbrott då skor och klänning möjligtvis inte passar ihop eller möjligtvis inte passar till tillfället ifråga överhuvudtaget och hjärnan ändå mest går på lågvarv då solen ligger på.

Nåja. Iväg på utekväll ska jag. Middag och teater med kära mamma. Ett glas rosé i solen i långklänning och sandaler. Sandaler som från början orsakat mitt huvudbry i kombination med teater, men som nu får vara bara som det är. Faktiskt. Eftersom det är sommar.

På mig idag Heavy Metal Dress i Mid Grey från Odd Molly. Med möjligtvis opassande sandaler från Replay på som dock inte är med i bild. Hur som helst ska jag ha en alldeles underbar kväll.

Om att avnjuta morgonkaffet med stil

2012-05-24T08:34:00.001+02:00

Finns det något bättre än att dricka sitt kaffe på morgonen i hemsläpad mugg? Jo, men finns det egentligen något bättre än att aningens maniskt samla på muggar och dricksglas från hela världen? Packa tungt med ölglas från Bombay eller med sirligt bräckliga tekoppar med blommönster på från Calcutta? Eller helt enkelt stentunga muggar inköpta av mig och självklart hemsläpade av sambon från New York?

Jo. Bättre finns det säkerligen. Men det vete sjutton om det inte är till att livsnjuta lite utöver det vanliga då man slår sig ner på balkongen i bara nattlinnet och i strålande morgonsol med sin klippa till mugg i ett stadigt grepp blåser lite förstrött på den rykande drycken samtidigt som man förnöjt betraktar sommarens första fyllon som skränande badar med kläderna på i fontänen nedanför.

Sommarkänsla ska det baske mig vara.

Att slå sina kloka huvuden ihop

2012-05-23T14:51:00.001+02:00

Det här med en septemberresa. Att resa då sommaren nostalgiskt börjar gå mot sitt slut trots att luften fortfarande är ljum och ljuset mättat. Vi funderar tillsammans och kommer fram till kloka svar.

- Vi kanske mmmm... skulle åka till New York ju....

- Jo, det vore något...

Som om resten av världen inte längre finns. Som om vi drabbats av en gemensam besatthet. Som om de sprakande höstlöven i Central Park är allt som finns att se. Blindhet. Kanske förälskelse rentav. Insikten om att man faktiskt kan vända åter.

Det här med att ha en solig morgon

2012-05-23T08:57:00.000+02:00

Strålande humör, fåglar som kvittrat sedan fyra någon gång imorse och jag som bara tar in allt det här med att befinna mig mitt i en sommar genom var liten por.

Jag drar på mig en vacker kjol och går ut med hunden i bara ärmar och sandaler på fötterna. Betraktar världen som utanför fönstret ser ut som en klassisk Monetmålning med all blommande jasmin och tung sommargrönska. Och så en kopp nybryggt kaffe med sträv morgonsmak mot gommen tillsammans med tidningen i solen på balkongen för att avrunda en perfekt morgonritual under varmare dagar.

Nu kan dagen börja.

Och på mig en himla massa blandat idag. Tripper B Long Skirt i Vintage Dark Grey med Lovelove Tank i White från Odd Molly. Vit t-shirt från Acne. Halsband Thomas Sabo och Cloud69.

En kamera med sambo på drift

2012-05-22T17:10:00.001+02:00

Om någon av en ren slump skulle råka stöta på min instabile andra hälft på stan i full färd med att vansinnesfotografera för glatta livet vore det fint om han skickades hem omedelbart faktiskt. Ögonaböj rentav. Efter att i New York i present ha gett mig en finaste Sony NEX-5nk kamera på B&H Photo då jag ville ha en systemkamera som är lätt att bära och ändå tar helt fantastiska bilder så har han nämligen tyvärr insett dess storhet själv och nu är både sambo och fin kamera spårlöst försvunna.

Karln kännes främst igen med kamerautrustning och stativ lite varstans hängandes från lösa kroppsdelar och utstickandes ur allehanda svajande väskor och onämnbara öppningar. Förmodligen glömsk av världen på knä dessutom i något obskyrt gathörn fotograferandes någon vissnande asfaltsblomma med en fin ny Sony i högsta hugg och omedveten om straffet som väntar honom hemma. Ja, kanske att han har gräsfläckar på byxorna med. Stirrig blick och falafel i mungipan möjligtvis. Sticker det utöver det ut ett par fjärrkontroller, hårddiskar och dylikt ur jackfickan finns det ingen tvekan.

Skicka hem honom bara alltså. Så tar jag itu med honom.

Legends of the Chelsea Hotel

2012-05-22T08:37:00.000+02:00

Chelsea Hotel på 23rd Street i New York byggdes ursprungligen som ett fint bostadskomplex 1883, men blev relativt omgående ett hotell vars läge mitt i teaterdistriktet i närheten av Broadway anpassade klientelet därefter. Genom åren främst ett långvarigt boende för permanenta gäster, men även med hotellrum att hyra ut, så har Chelsea Hotel gått från att erbjuda lyx till att istället bli liktydigt med en bohemiskt smutskantad flärd och på så vis utgjort ett centrum för konstnärligt udda individer från hela världen.

Många är de som har levt här under delar av sitt liv. Diktat, komponerat, inspirerats och låtit kreativiteten och dess ständiga följeslagare destruktiviteten få fria händer. Målare, författare, musiker, skådespelare, regissörer, dramatiker, fotografer, modeller. Från Mark Twain, Sarah Bernhardt, Thomas Wolf, Dylan Thomas, Bob Dylan, Janis Joplin, Leonard Cohen, Arthur Miller, Patti Smith, Edie Sedgwick och hela Beatgenerationen med Jack Kerouac i spetsen till Madonna och Ethan Hawke. Människor med drömmar. Rockstjärnor och poeter. Och så knarkare, hallickar och allehanda obskyra individer. Det var dessutom här Nancy Spungen hittades knivstucken till döds i det rum hon delade med Sid Viscious mot slutet av 70-talet.

Mytomspunnet, legendariskt, som en bohemisk kvarleva från en mörkare och mer djupt intellektuell tid i New York, och fortfarande kvar trots ett numera ständigt vacklande på det moderna samhällets ekonomiska branter. Sedan ett par år tillbaka har nämligen den drivande familjen bakom hotellet bytts ut mot rena vinstintressen och det är numera stängt för turism då det renoveras och de permanent boende sakta fasas ut till förmodlig förmån för gäster som inte längre lever på den konstnärliga svältgränsen.

Ed Hamilton är en av dessa långvariga gäster. Författare själv och som en av upphovsmännen till bloggen Living with Legends: Hotel Chelsea Blog så för han en ojämn kamp för hotellets överlevnad i dess oundvikliga krock med återuppbyggandet av numera åtråvärd mark i New Yorks gamla sjaskiga kvarter. Boken Legends of the Chelsea Hotel. Living with Artists and Outlaws of New York's Rebel Mecca (2007) är då Hamiltons samling av novellaktiga berättelser med Chelsea Hotel som konstant medelpunkt. De kretsar främst kring hans egna upplevelser i och kring hotellet, men skildrar även delvis andras berättelser om kända personer från förr och nu. Tillsammans utgör dessa textstycken ett högst hedervärt försök till att fånga hotellets nästan spöklika och konstnärligt drivna atmosfär samt låta även alla de anonyma, okända, udda individer få komma till tals som likt skepp på väg på grund vigt sina liv åt konsten och låtit skapande födas ur den livsångest de alla bär inom sig.

Resultatet är magiskt och märkligt ojämnt på en och samma gång. En hel del av historierna är nämligen riktigt finkänsliga och inkännande. Vackra i sin grådisiga sjaskighet. Poetiska i sina vardagsskildringar av vansinnet. På ett övergripande plan förloras dock samtidigt ofta litterariteten och de stilistiska övergångarna känns mest påtvingade, som om de vore bloggposter istället för noveller i bokform. Ändå saknas inte magin. Ändå fångas nämligen något viktigt och högst abstrakt här. Från den excentriske hotellföreståndaren Stanley Bard till 70- och 80-talens överdoserande knarkarkvartar, från försupna författare, sjaskiga bortslösade liv, kanyler på toaletterna och förspillda människovrak till ett blommande nav av kreativitet i form av drömmare och galna människor med obscena gester och obscena liv vars existens levs ut i lobbyn på Chelsea Hotel decennium efter decennium, alla på drift på samhällets botten, alla magiskt svävande omkring i hotellets förfallna gotiska korridorer där tiden grandiost har stannat upp och taket är alldeles särdeles högt.

Det är någonting som anas här. Som gör mig som läsare akut medveten om stämningar. Slingrande, svårfångade, som dimstråk om natten, men ändå. Kanske sammansatta genom ett Chelsea Hotel som en definition av konsten i sig. En sista bohemisk utpost mot en värld som exploaterar all kreativitet nuförtiden. Ja, det där gamla New York jag ständigt letar efter. Här mellan raderna ser jag det framför mig. Gamla smidade järnräcken och fläckiga tapeter. Rum fyllda med ekon av röster. Ett stråk av färg här. Några ord där. Ett förtärande mörker som skrämmer och ett förflutet värt att betrakta. Här skapas nämligen kulturell historia och som sådan är den i högsta grad viktig att bevara. Hålla fast vid för allt vad den är värd för den kommer inte igen. En bok så väl värd att läsas trots sina skavanker.

Att trycka in lite sommar i dagen

2012-05-21T19:11:00.002+02:00

Sol och en gnutta utevistelse. Kritvit hud under exponering. Gräs och blommor som får mitt huvud att snart spricka av pollenallergi och nyligen fästingbekämpad hund med sommardoft i pälsen att umgås med. Och så den där långklänningen med sandaler på fötterna till som jag längtat så efter.

Jodå. Sommaren kom en stund till mig med idag.

Att vilja hela världen

2012-05-21T11:27:00.000+02:00

Mycket just nu. En fullbokad vecka med roligt och arbetsamt i ganska bra balans även om veckoslutet tenderar åt det förra hållet och veckan mest blir just arbetsam.

Men så har den där sommaren samtidigt precis kommit och det är så mycket annat som man plötsligt vill mitt i det andra. Som att i lugn och ro gå igenom resebilder. Som att greja med bloggens header och få till något mer vårlikt bland alla höstlöv den just nu uppvisar. Som att vara ute så mycket som bara möjligt är. Sitta på utefik och äta frukost med sambon i solen på vårt frukostställe. Äta ostsmörgåsar med så mycket tomat, paprika och gurka på så de nästan spricker och skölja ner med sommarvarmt kaffe till. Stoppa munnen full av jordgubbar som smakar så där syrligt, somrigt, utomjordiskt gott och ha ett glas kylt rosé under balkongstolen att avsmaka i skuggan med en bok.

Ja. Åka till stranden och låta hunden löpa längs vattenkanten, ligga i gräset och slumra medan ljuset flimrar bakom ögonlocken och ha på sig luftiga långklänningar från morgon till kväll.

Grav semesterlängtan trots att det är mer än en månad kvar alltså. Närmare en och en halv. Men solen gör ju det mot oss. Får oss att oroa oss för att de fina dagarna kanske är räknade.